Admin

Vad kostar en badrumsrenovering, hur långt är ett snöre? När min mamma fixade sitt kostade badrumsrenoveringen vad, typ ingenting… Men så har hon också ett badrum som är som en skrubb och hon fick det gjort av grannens kusins fasters man med grejer köpta på nånslags byggloppis. Så är man villig att kompromissa med lite det ena och det andra så kan vad en badrumsrenovering kostar vara en ganska liten peng.  Förmodligen är de flesta något mer intresserade av att ha ett fint och praktiskt badrum än vad det kostar med en badrumsrenovering, inom rimliga gränser då förstås. Så då kanske man ändå vill kunna välja modern inredning, ha plats att vända sig, få välja färg på kaklet. Och vad än badrumsrenoveringen kostar så kan det vara värt att ta in en fackman eftersom det finns, hör och häpna, regler för våtrum och försäkringsbolagen bryr sig om dem. Nu kanske din fasters grannes kusin är behörig och allt är i sin ordning så att det inte är ett problem och du kan skatta dig lycklig över vad du då sparar in på vad din badrumsrenovering kostar. Annars får du göra smarta val helt enkelt. Det finns ganska många faktorer som påverkar vad en badrumsrenovering kan kosta, så det är viktigt att sätta sig in i sina alternativ. Att välja första bästa utan att jämföra priser brukar aldrig vara en bra idé, och det är det heller inte om man vill ha ett hum i förväg om vad ens badrumsrenovering kommer att kosta. En överraskningsfaktura är sällan det man önskar sig. Men det behöver som sagt inte bli så. Du kan anlita någon seriös och få en ordentlig prisuppgift på vad en badrumsrenovering kostar, både i arbete och material. Det behöver inte alls bli dyrare än kompisens hunds farfars mattes brylling och hans kakel av okänt ursprung. Speciellt inte om du räknar in framtida besvär i vad din badrumsrenovering kostar.

Jag bor i en lägenhet i ett äldre hus som behöver en del underhåll. Föreningen har flaggat för detta tidigare, men har fått ganska lite konkret information om vad det innebär förrän nu. Är det rimligt att informationen från en brf om fasadrenovering kommer så tätt inpå? Det kommer ändå påverka oss boende med byggställningar och ljud under tiden. Jag tycker vår brf skött fasadrenoveringens förberedelser dåligt. Nu sitter ju inte jag i styrelsen, så vet inte riktigt hur de tänkt här, men de borde involverat oss boende mer, det är ändå fasadrenovering för hela brf. Är det såhär det brukar gå till? Jag är ganska säker på att när kompisens brf hade fasadrenovering så fick de veta om det i god tid och ha synpunkter på när det skulle bli och hur det skulle vara. Önskar jag bodde i hennes fastighet, de verkar ha mycket bättre ordning där, hon hade inga frågetecken kring fasadrenoveringen i den brf. Jag hoppas fasadrenoveringen i min brf inte betyder att de tänker ändra huset massor, jag gillar det som det är. Det är förstås lite slitet, det kan jag hålla med om, men bara de inte byter färg samtidigt, jag gillar det vita som är nu. Tänk om hela huset blir blått nu? Blå är den värsta färgen någonsin på ett hus, vitt är så mycket snyggare. Jag litar inte på att styrelsen i min brf kan fasadrenovering, det är bara att hålla tummarna för att de anlitat en seriös firma så det blir ordentligt gjort. Inte som när de skulle fixa grusgångarna, det var riktiga klåpare som kom hit då. Nej det måste vara riktiga hantverkare som vet vad de håller på med, allra helst ska de väl jobbat med just fasadrenoveringar åt brf länge. Och jobba snabbt, så vi boende slipper störningar, det kan bli jättejobbigt om de ska hålla på tidigt på morgnarna i flera veckor. Kostar gör det väl också, undrar om styrelsen gjort en ordentlig budget med fasadrenovering för brf, jag har faktiskt inte läst alla papper de skickar ut. De borde verkligen vara tydligare med vad som händer så man slipper fundera så mycket. Jag älskar min lägenhet, men mina nerver är inte gjorda för bostadsrätt helt enkelt, att ständigt vara i händerna på en styrelse som inte kan planera något. Fasadrenovering i en brf är inte för den nervöst lagda, så mycket står klart. Ska nog skriva ihop ett brev, kanske kan få med mig några grannar så vi kan framföra våra åsikter om hur brf hanterat fasadrenoveringen. Styrelsemedlemmarna behöver lite feedback så de håller sig alerta.

Så, vi är tillbaka vid det inte så o-stela middagsbordet. Sist vi lämnade hade Egon och hans relativt nya svärfar just lämnats ensamma vid bordet. Det var en stämning som gick att ta på i all sin frånvaro. Det fanns liksom inget att säga, fram till dess att Egon själv sade något. Han frågade sin svärfar hur det var att syssla med systematiskt brandskyddsarbete. Egon tänkte nog att svaret borde vara ganska uppenbart men för att hålla trevligheten uppe svarade han som om det var världens mest naturliga fråga. Ni får inte tro att det var på det viset att Eilert var dement eller så. Åh nej, han var bara så oerhört ovan vid stel stämning. Även om han ganska ofta skapade den själv. Han hade ungefär 30% riktade på frågan om systematiskt brandskyddsarbete och övriga procentenheter på att trivas och få den andre att trivas. Tystnaden gav Egon mini-panik. Han kände sig tvungen att ta upp frågan om det systematiska brandskyddsarbetet igen. ”Hur var det egentligen? Kan du inte berätta lite om det. Det vore roligt att höra faktiskt.” bad han och kände att han hade gjort alltid i världen för att få vara med svärmor och fru ute i köket och förbereda efterrätten. Det var där och då som det hände något. Det var som att Eilert först då förstått vad han egentligen fick för fråga. Han upprepade den till och med och det var ett gott tecken: Föga hade han anat att han skulle få en svärfar med en sådan känsla för berättande. Historien som följde denna konversation var otrolig. Det kunde man verkligen inte ana, givet Eilerts minst sagt blygsamma yttre. Det var verkligen en ulv i fårakläder. En klassisk historia om hur skenet bedrar. Han berättade både stort och smått om hur tiden inom systematiskt brandskyddsarbete var. Han berättade om kollegor och om chefer som var knäppa och en kille som kallades Jylfen för att hans mamma kom från Alingsås. Tydligen har de inga jylfar där, av någon anledning.  Ja, ni hör ju. Otroligt spännande. Tänk vad en fråga om systematiskt brandskyddsarbete kan inleda.

Helgens byggpartners var Gerhard och Elin. Det var inget som Elin såg fram emot. Hennes byggpartner var nämligen likaledes hennes svärfar. Hon ville göra ett gott intryck, särskilt som hennes sambo både var på resande fot och inte kunde bygga en fågelholk om han så hade en ritning. Nej, det var dessa två som skulle bygga gästhuset, och så var det med den saken. Till en början gick det hela väldigt bra. Det rullade liksom på i bra takt och det var harmoniskt. En gång log till och med Gerhard, vilket Elin såg som en otroligt stor vinst. Det var knappast något han gjorde särskilt ofta. Stämningen förändrades dock när arbetet kom fram till brandtätningen vid ventilationen. Detta borde hon anat men hon stod ändå där oförberedd. ”Och brandtätning av ventilationen nu då. Hur har du tänkt där?” frågade Gerhard och vred huvudet halvt bakåt för att blotta sitt bästa öra för Elin. Då han inte fick något omedelbart gensvar vred han sedan hela huvudet och såg rakt in i svärdotterns ögon. Hon hade inte tänkt på brandtätning för ventilationen. Av någon jävla anledning hade hon glömt bort detta trots att hon lovade sig själv att minnas. Han var ju för sjutton en gammal brandexpert, svärfadern. Klart att det skulle börja bråkas om ventilation och brandtätning. Vad annars skulle det börja bråkas om? En suck följde, och efter den följde ett stadigt grepp om näsbenet från Gerhard. Han ville verkligen visa att han var trött på amatörer. Elin visste att detta gällde för de flesta han träffade. Det var inget unikt i just deras relation. Brandtätning för ventilation tycker han är oerhört viktigt när man bygger något. Därför bör alla besitta samma kunskapsgrad som honom när det kommer till just brandtätning av ventilation. Så fungerar hans logik. Hur tror ni att han reagerade när någon med helt andra kunskaper berättade något han inte visste? Han vevade bort kunskapen som om den var en fluga som försökte ta sig in i hans mun. Det han visste var det viktigaste – däribland brandtätning av ventilation, alltså – och allt annat var meningslöst i hans ögon. Ett ganska inrutat sätt att leva på, månne. Men det hjälpte inte Elin ett dugg att hon var av denna åsikt just där och då. Nej, nu behövde hon komma på ett sätt att få ventilationen brandtätad. Och det illa kvickt!

Helene kände att detta snart inte skulle hålla längre. Hon stod inte ut med att putsa ett enda fönster till. Där stod hon, på stegen med trasan i hand. Svetten pärlades i pannan och hon fick dra bort håret därifrån ständigt. Vilken jävla tur att hon åtminstone hade klippt sig. Det långa håret hade varit outhärdligt i den här värmen. Nej, fönsterputs var inget för Helene. Det rådde inga tvivel om. Ändå var det just fönsterputs hon ägnade den mesta tiden åt den sommaren. Men vem hade hon egentligen att skylla annat än sig själv? Det var hon som hade gått med på att ansvara för den biten nu. Hon tog på sig ansvaret för fönsterputs trots att hon är väl medveten om positionen på svärföräldrarnas hus. Det sommarhus hon och hennes familj skulle tillbringa hela sommaren i. Det var inte första gången under semestern som hon hade genomfört fönsterputs. Det skulle inte heller vara den sista. Det handlade om havsvattnet, gjorde hennes svärmor klart för henne där hon stod nedanför stegen och skapade irritation. ”Du förstår. Fönsterputs blir så oerhört viktigt när huset ligger så nära havet som detta gör. Saltvattnet gör att…” och så vidare i all evighet. Helene visste det. Hon hoppades att även svärmor Sonja skulle veta att hon visste det. Men icke sa Nicke. Varje gång Helene drog igång med fönsterputsen stod Sonja nedanför och höll föredrag. Det var inte klokt. Varför valde hon ens fönsterputs? Varför valde hon inte gräsklippning? Det kunde, på förhand, tyckas besynnerligt att välja att klippa gräs på en sådan tomt. En enorm yta mitt under sommaren. Men vet ni vad? Där fick man i alla fall stundtals skugga. Fönstren däremot var konstant blottade för den gassande solen. Det var en extra varm sommar, till råga på allt. Helene såg sin sambo gå och digga till musiken i öronen medan han puttrade fram längs gräsmattan. Hon torkade svetten ur pannan och fortsatte ägna sig åt det hon tydligen var satt på jorden att göra: Fönsterputs.  Dag ut och dag in, tyckte hon. Det stämde förstås inte eftersom hon inte sattes på fönstergöra varje dag. Men det kändes så. Hon visste om intervallet för fönsterputsen men varje gång dagarna närmare sig nästa tur fick hon ångest. Om hon skulle tacka ja till fönsterputs även nästa sommar skulle hon anlita en professionell firma. Även om hon så skulle behöva ta pengar ur egen ficka skulle hon göra det. Sedan skulle hon njuta av att bara dricka cider i skuggan medan resten arbetade. Fattigare men gladare. Utan fönsterputs.

Många har ställt frågor sedan jag för ett par veckor sedan berättade om mitt jobb till vardags. Många, väldigt många av er, har missförstått vad jag faktiskt sysslar med. Ni tycks tro att jag driver bloggen på heltid och inget kunde vara mindre sant. Missförstå mig inte: Jag älskar att syssla med bloggen och jag lägger ner många timmar per vecka på det. Men den får mig inte på något sätt att gå runt ekonomiskt. Ni är många, men inte så många som skulle behövas för att göra mig förmögen på kuppen! Jag arbetar alltså med kontrastmarkering. Så, den naturliga frågan som svar på detta har varit: Vad är kontrastmarkering för någonting? Jag kan väl säga at det är något som jag tror att de allra flesta sett men saknar kunskap om vilket namn det har. Kontrastmarkering är sådana markeringar – i ljust och mörkt – som visar för personer med nedsatt syn saker som är bra att veta om. Det kan exempelvis var en avsats, en trappa eller många andra saker. Nu ska jag gå över till frågorna ni haft om kontrasmarkeringarna och hoppas att ni får svar på funderingarna. Om ni känner att ni fortsatt lämnas frågande efter inlägget så välkomnar jag frågor även till nästa vecka. Varför blev det just kontrastmarkering? En bra fråga som inte har något klockrent svar. Eller snarare: Den har inget svar. Jag minns faktiskt inte varför det blev kontrastmarkering för mig. Det var ju något sammanhang på jobbet där vi tilldelades olika ansvarsområden. Jag vill minnas att vissa andra kände starkt för andra produkter att arbeta med. Jag var inte en av dem. För mig kunde det bli lite vad som helst, och vad som helst i detta sammanhang blev kontrastmarkeringar. Så var det! Kommer du jobba med kontrastmarkeringar för resten av livet? Nej, det tror jag väl inte. Om inte annat så ska jag väl gå i pension någon gång, om inte regeringarna framåt ändrar på detta. Jag jobbar med kontrastmarkering nu och jag kan komma att jobba med annat inom bara något år. Man vet aldrig vartåt man kommer att gå i livets lilla labyrint. Just nu är jag i alla fall nöjd med den väg jag valt. Hur länge har du jobbat med kontrastmarkering? I höst kommer jag att påbörja mitt tolfte år med kontrastmarkeringar. Visst är det ganska länge? Jag kan faktiskt inte förstå hur det kan ha gått så lång tid men jag antar att det är något de flesta känner igen sig i. Fler frågor? Då är ni välkomna att skicka in dem!

Det var alltså så det var. Samtalspartnern, som enligt dess egen utsago hette Silva, hade noterat Elise när hon arbetade på flyttfirma på Östermalm. När hon frågade hur han hade kunnat göra det visade han det som skulle visa sig vara vingar. Den kunde flyga. Han kunde flyga. Det var så han hade sett henne, jobbandes på flyttfirma på Östermalm. Förvirrande var milt uttryckt. Det var en väldigt konstig situation att befinna sig i. Dels att fått berättat att man blivit iakttagen under en period som var för ganska längesen. Det var trots allt 10 år sedan hon var verksam på flyttfirman på Östermalm. Det som var mest förvirrande var förstås att hon nu fann sig själv talandes med en varelse som hon inte kunde identifiera. Hon kunde inte för sitt liv vad denne Silva var för någonting. En papegoja som kunde tala bättre än alla fiktiva sjörövarpapegojor i världen? Det höll inte heller. Han var för smart. Det fanns för detaljerad information, om henne, om flyttfirman på Östermalm – om allt! Det höll inte. Det var något övernaturligt med den här varelsen. Hon fick en känsla av att hon borde vara rädd men så var det inte. Hon var helt lugn där hon satt i skenet från månen, talandes med sin nya samtalspartner. Om det hade varit en människa hade det varit enklare att förkasta det där. Ja, alltså att Silva hade bevakat henne medan hon var på Östermalms flyttfirma. Nu var situationen någon annan. Det var bara märkligt. En märklig känsla i kroppen. Silva tittade på henne och hon såg tillbaka på honom. Det tyckes henne som att varelsen log mot henne bortifrån mörkret men hon kunde inte vara säker. Hon hade aldrig sett ett sådant leende, eller ansiktsuttryck, förut. Hon visste inte vad hon skulle svara. Det var som att hennes samtalspartner kunde se rakt igenom henne. Som att det inte fanns någon hinna mellan hennes tankar och varelsen hon språkade med. ”Det stämmer” hörde hon från mitt emot stenen där hon satt. ”Jag kan höra allt du tänker”

OK. Låt oss återgå till förra veckans inlägg. Om inte annat för att många av er önskat att få återkoppling. För er som inte läst vad jag skrev om kommer en kort sammanfattning: Jag och familjen satt och åt frukost när vi började debattera järnbrist. Fråga mig inte varför just detta ämne kom på tal. Det gjorde det i alla fall och det finns inte mycket mer att säga om det. Så, järnbrist var på tapeten och jag och min sambo dividerade fram och tillbaka. Röster höjdes, dåliga poänger försökte göras och det var en enda röra. När vi, för ungefär 50:e gången sa ordet Järnbrist så märkte vi att vår dotter iakttog oss noggrant. Jag tittade på henne och frågade vad hon tänkte på. Hon frågade varför pappa sa att jag inte hade någon hjärna. Det är inte lätt att vara 6 år när krångliga ord som järnbrist slängs över frukostbordet. Så, där är vi alltså. Hjärnbrist eller järnbrist, det var frågan. Jag började skratta, det gjorde även min sambo och så småningom också vår dotter. Vår yngsta började också skratta men det hade nog mest med omgivningen att göra. Mellan skrattattackerna försökte jag förklara vad järnbrist var för något. Att det fanns något som hette järn och som fanns i blodet. Något som inte alls var detsamma som hjärna. Detta, skulle det visa sig, var oerhört förvirrande information för mitt barn. Att man har järn i blodet, och således kan ha järnbrist, var det knasigaste hon hade hört. Hon visste ju vad järn var för något, alltså materialet. Det var sådant som morfar hade jobbat med när han inte var jättegammal. Hade man sånt i blodet? Och hur kunde inte hjärnan ha med järnbrist att göra? Detta gjorde att vi kom in i en diskussion om stavning – något jag inte hade väntat mig där kl 07:10 på morgonen. Jag tänkte att vi, då vi skrattat klart åt järnbristen, kunde lägga samtalsämnet bakom oss. Tror ni att det skedde? Nej, det gjorde det inte. Och vet ni varför järnbrist, och skämtet om det, inte försvann ur våra medvetanden? Jo, därför att det var en 6-åring som inte tyckte att vi skulle glömma bort det. Jag blev fortsättningsvis föräldern som inte hade någon hjärna. Detta stod klart när jag skulle hämta på förskolan samma dag. Tydligen var det oerhört populärt att prata om hur en av föräldrarna hade hjärna och en annan hade järnbrist. Hur ska jag få stopp på den här karusellen?

Vem bestämmer vad som är bäst för ett företag? Svaret, enligt mig, är alldeles självklart: Det gör företaget själva. Och när jag säger företaget så menar jag förstås personerna som arbetar där. De vet vad de behöver för att deras vardag ska bli mer trivsam. Det är trots allt de som upplever vardagen varje dag. Det är utifrån denna inställning som jag byggt upp min verksamhet inom facility management. För många är detta säkerligen ett främmande uttryck. Ord ni inte ens stött på förut. Jag ska därför börja med att beskriva vad facility management är för någonting. Facility management hos oss är som en serie av olika moment. Vilka moment avgörs av den kund som vi arbetar för. Det är nämligen poängen med hela facility management-idén. Att vi, som företag, anpassar oss efter varje enskild kund på det sätt som lämpar sig för dem. Jag tror att det enklaste sättet att förstå konceptet är att gå in på några exempel. Facility management kan nämligen skilja sig något kopiöst mellan olika företag. Låt oss titta på några: Medieföretaget Ett vanligt, halvstort företag, med sisådär 60 anställda mitt i stan. Här var det viktigaste vår facility management kunde bidra med att ge de anställda saker de mådde bra av. I detta fall handlade det om fruktkorgar, drickor av olika slag – särskilt San Pellegrino – och lite andra tilltugg som önskades. Det var ett roligt uppdrag att jobba med för vårt facility management-team. Livsmedelsföretaget För ett företag i livsmedelsbranschen är renlighet, som tur är, A och O. Vår facility management innehåller ibland ett moment av extra säkerställd renhet. Detta var ett sådant uppdrag. Vår allra skickligaste och mest erfarna städpersonal kopplades in för att se till att företagets faciliteter städades extra noggrant. På så vis kunde både vi och de garantera att de varor de arbetade med och levererade inte blev dåliga på något sätt. Denna typ av facility management kan också behövas i andra miljöer, bland annat inom sjukvård. Vårdcentralerna Vi levererar facility management med särskild renhet till ett samtliga vårdcentraler i vår kommun. Detta är ett mycket bra avtal för oss och vi kommer väldigt bra överens med dessa kunder såväl som med kommunen. Vår facility management avser säkerställa att vårdcentralernas mottagningar är rena och fräscha för all personal och alla patienter. Frågor på det? Ställ dem!

Såhär med facit i hand så tänker jag att min högsta prioritet är att hjälpa andra. Det kanske låter pretentiöst men det är inte mer än rätt. Jag talar förstås om det faktum att vår brf i Stockholm nu låtit genomföra balkongrenovering. Arbetet står klart och jag kan nu titta i backspegeln på ett år av process från dess att beslut togs till dess att arbetet stod klart. Det kanske låter länge, men å andra sidan måste byråkratin få säga sitt. Eller hur? Här har ni i alla fall allt som hänt: Så, det började förstås med ett beslut. Någon hade pratat med någon vars brf hade låtit genomföra balkongrenovering i Stockholm. Denne någon, som jag inte minns vem det var, visade bilder. En balkongrenovering i Stockholms finaste hus kunde tydligen göra huset ännu finare. Vi i föreningen gick bokstavligt talat ut på innergården och överblickade våra egna balkonger. Hur såg de ut egentligen? Var kanske vår brf i Stockholm också i behov av balkongrenovering? Vi beslutade oss för att inte undersöka saken närmare. Sedan gick det tre månader och vi kunde inte hålla händerna borta från kakburken. Vi ville ta in någon som kunde ge oss offert på balkongrenovering i Stockholm. Denna process var ganska lång. Vem sjutton kontaktar man? Jag menar, det är ju inte definitivt bara för att man låter ett litet företag i Stockholm undersöka behovet av balkongrenovering. Däremot vore det ju bra att ta kontakt med ett reko företag redan från första början. Detta var hög prioritet för oss. Sagt och gjort, vi kontaktade det företag inom balkongrenovering i Stockholm som vi alla ansåg verkade bäst. En representant kom på besök, fick sig en kopp kaffe och tittade på balkongerna. Jo, visst fanns det ett behov av balkongrenovering även i vår brf i Stockholm. Detta, menade representanten som hette Johan, var väldigt tydligt. ”Titta här” sa han och pekade på diverse sprickor och slitningar i en av balkongerna. Detta gav oss eld i baken. Vi var nog faktiskt tvungna att handla vid detta laget och det gjorde vi. Offerten godkändes efter att ha gåtts igenom noggrant under våra möten. Vi signade på för balkongrenovering i Stockholm och den påbörjades kort därefter. Det är en oerhört förändring, om ni frågar mig. Vi är alla väldigt nöjda och vi kan faktiskt inte förstå hur vi kunde låta det gå så många år. Frågor, funderingar eller tankar om balkongrenovering Stockholm? Låt höra!