Det var alltså så det var. Samtalspartnern, som enligt dess egen utsago hette Silva, hade noterat Elise när hon arbetade på flyttfirma på Östermalm. När hon frågade hur han hade kunnat göra det visade han det som skulle visa sig vara vingar. Den kunde flyga. Han kunde flyga. Det var så han hade sett henne, jobbandes på flyttfirma på Östermalm.
Förvirrande var milt uttryckt. Det var en väldigt konstig situation att befinna sig i. Dels att fått berättat att man blivit iakttagen under en period som var för ganska längesen. Det var trots allt 10 år sedan hon var verksam på flyttfirman på Östermalm. Det som var mest förvirrande var förstås att hon nu fann sig själv talandes med en varelse som hon inte kunde identifiera.
Hon kunde inte för sitt liv vad denne Silva var för någonting. En papegoja som kunde tala bättre än alla fiktiva sjörövarpapegojor i världen? Det höll inte heller. Han var för smart. Det fanns för detaljerad information, om henne, om flyttfirman på Östermalm – om allt! Det höll inte. Det var något övernaturligt med den här varelsen. Hon fick en känsla av att hon borde vara rädd men så var det inte. Hon var helt lugn där hon satt i skenet från månen, talandes med sin nya samtalspartner.
Om det hade varit en människa hade det varit enklare att förkasta det där. Ja, alltså att Silva hade bevakat henne medan hon var på Östermalms flyttfirma. Nu var situationen någon annan. Det var bara märkligt. En märklig känsla i kroppen.
Silva tittade på henne och hon såg tillbaka på honom. Det tyckes henne som att varelsen log mot henne bortifrån mörkret men hon kunde inte vara säker. Hon hade aldrig sett ett sådant leende, eller ansiktsuttryck, förut.
- ”Du funderar så att det ångar ur öronen på dig, vännen. Du trodde inte att du skulle tänka på flyttfirman på Östermalm ikväll. Inte heller trodde du att du skulle prata med någon som jag, om just flyttfirman på Östermalm. Du är förvirrad, inte sant?” frågade den fågelliknande gestalten.
Hon visste inte vad hon skulle svara. Det var som att hennes samtalspartner kunde se rakt igenom henne. Som att det inte fanns någon hinna mellan hennes tankar och varelsen hon språkade med.
”Det stämmer” hörde hon från mitt emot stenen där hon satt. ”Jag kan höra allt du tänker”
