Så, vi är tillbaka vid det inte så o-stela middagsbordet. Sist vi lämnade hade Egon och hans relativt nya svärfar just lämnats ensamma vid bordet. Det var en stämning som gick att ta på i all sin frånvaro. Det fanns liksom inget att säga, fram till dess att Egon själv sade något. Han frågade sin svärfar hur det var att syssla med systematiskt brandskyddsarbete. Egon tänkte nog att svaret borde vara ganska uppenbart men för att hålla trevligheten uppe svarade han som om det var världens mest naturliga fråga. Ni får inte tro att det var på det viset att Eilert var dement eller så. Åh nej, han var bara så oerhört ovan vid stel stämning. Även om han ganska ofta skapade den själv. Han hade ungefär 30% riktade på frågan om systematiskt brandskyddsarbete och övriga procentenheter på att trivas och få den andre att trivas. Tystnaden gav Egon mini-panik. Han kände sig tvungen att ta upp frågan om det systematiska brandskyddsarbetet igen. ”Hur var det egentligen? Kan du inte berätta lite om det. Det vore roligt att höra faktiskt.” bad han och kände att han hade gjort alltid i världen för att få vara med svärmor och fru ute

Helgens byggpartners var Gerhard och Elin. Det var inget som Elin såg fram emot. Hennes byggpartner var nämligen likaledes hennes svärfar. Hon ville göra ett gott intryck, särskilt som hennes sambo både var på resande fot och inte kunde bygga en fågelholk om han så hade en ritning. Nej, det var dessa två som skulle bygga gästhuset, och så var det med den saken. Till en början gick det hela väldigt bra. Det rullade liksom på i bra takt och det var harmoniskt. En gång log till och med Gerhard, vilket Elin såg som en otroligt stor vinst. Det var knappast något han gjorde särskilt ofta. Stämningen förändrades dock när arbetet kom fram till brandtätningen vid ventilationen. Detta borde hon anat men hon stod ändå där oförberedd. ”Och brandtätning av ventilationen nu då. Hur har du tänkt där?” frågade Gerhard och vred huvudet halvt bakåt för att blotta sitt bästa öra för Elin. Då han inte fick något omedelbart gensvar vred han sedan hela huvudet och såg rakt in i svärdotterns ögon. Hon hade inte tänkt på brandtätning för ventilationen. Av någon jävla anledning hade hon glömt bort detta trots att hon lovade sig själv att minnas. Han var ju

Helene kände att detta snart inte skulle hålla längre. Hon stod inte ut med att putsa ett enda fönster till. Där stod hon, på stegen med trasan i hand. Svetten pärlades i pannan och hon fick dra bort håret därifrån ständigt. Vilken jävla tur att hon åtminstone hade klippt sig. Det långa håret hade varit outhärdligt i den här värmen. Nej, fönsterputs var inget för Helene. Det rådde inga tvivel om. Ändå var det just fönsterputs hon ägnade den mesta tiden åt den sommaren. Men vem hade hon egentligen att skylla annat än sig själv? Det var hon som hade gått med på att ansvara för den biten nu. Hon tog på sig ansvaret för fönsterputs trots att hon är väl medveten om positionen på svärföräldrarnas hus. Det sommarhus hon och hennes familj skulle tillbringa hela sommaren i. Det var inte första gången under semestern som hon hade genomfört fönsterputs. Det skulle inte heller vara den sista. Det handlade om havsvattnet, gjorde hennes svärmor klart för henne där hon stod nedanför stegen och skapade irritation. ”Du förstår. Fönsterputs blir så oerhört viktigt när huset ligger så nära havet som detta gör. Saltvattnet gör att…” och så vidare i all evighet.

Många har ställt frågor sedan jag för ett par veckor sedan berättade om mitt jobb till vardags. Många, väldigt många av er, har missförstått vad jag faktiskt sysslar med. Ni tycks tro att jag driver bloggen på heltid och inget kunde vara mindre sant. Missförstå mig inte: Jag älskar att syssla med bloggen och jag lägger ner många timmar per vecka på det. Men den får mig inte på något sätt att gå runt ekonomiskt. Ni är många, men inte så många som skulle behövas för att göra mig förmögen på kuppen! Jag arbetar alltså med kontrastmarkering. Så, den naturliga frågan som svar på detta har varit: Vad är kontrastmarkering för någonting? Jag kan väl säga at det är något som jag tror att de allra flesta sett men saknar kunskap om vilket namn det har. Kontrastmarkering är sådana markeringar – i ljust och mörkt – som visar för personer med nedsatt syn saker som är bra att veta om. Det kan exempelvis var en avsats, en trappa eller många andra saker. Nu ska jag gå över till frågorna ni haft om kontrasmarkeringarna och hoppas att ni får svar på funderingarna. Om ni känner att ni fortsatt lämnas frågande efter

Det var alltså så det var. Samtalspartnern, som enligt dess egen utsago hette Silva, hade noterat Elise när hon arbetade på flyttfirma på Östermalm. När hon frågade hur han hade kunnat göra det visade han det som skulle visa sig vara vingar. Den kunde flyga. Han kunde flyga. Det var så han hade sett henne, jobbandes på flyttfirma på Östermalm. Förvirrande var milt uttryckt. Det var en väldigt konstig situation att befinna sig i. Dels att fått berättat att man blivit iakttagen under en period som var för ganska längesen. Det var trots allt 10 år sedan hon var verksam på flyttfirman på Östermalm. Det som var mest förvirrande var förstås att hon nu fann sig själv talandes med en varelse som hon inte kunde identifiera. Hon kunde inte för sitt liv vad denne Silva var för någonting. En papegoja som kunde tala bättre än alla fiktiva sjörövarpapegojor i världen? Det höll inte heller. Han var för smart. Det fanns för detaljerad information, om henne, om flyttfirman på Östermalm – om allt! Det höll inte. Det var något övernaturligt med den här varelsen. Hon fick en känsla av att hon borde vara rädd men så var det inte. Hon var

OK. Låt oss återgå till förra veckans inlägg. Om inte annat för att många av er önskat att få återkoppling. För er som inte läst vad jag skrev om kommer en kort sammanfattning: Jag och familjen satt och åt frukost när vi började debattera järnbrist. Fråga mig inte varför just detta ämne kom på tal. Det gjorde det i alla fall och det finns inte mycket mer att säga om det. Så, järnbrist var på tapeten och jag och min sambo dividerade fram och tillbaka. Röster höjdes, dåliga poänger försökte göras och det var en enda röra. När vi, för ungefär 50:e gången sa ordet Järnbrist så märkte vi att vår dotter iakttog oss noggrant. Jag tittade på henne och frågade vad hon tänkte på. Hon frågade varför pappa sa att jag inte hade någon hjärna. Det är inte lätt att vara 6 år när krångliga ord som järnbrist slängs över frukostbordet. Så, där är vi alltså. Hjärnbrist eller järnbrist, det var frågan. Jag började skratta, det gjorde även min sambo och så småningom också vår dotter. Vår yngsta började också skratta men det hade nog mest med omgivningen att göra. Mellan skrattattackerna försökte jag förklara vad järnbrist var för