Så, vi är tillbaka vid det inte så o-stela middagsbordet. Sist vi lämnade hade Egon och hans relativt nya svärfar just lämnats ensamma vid bordet. Det var en stämning som gick att ta på i all sin frånvaro. Det fanns liksom inget att säga, fram till dess att Egon själv sade något. Han frågade sin svärfar hur det var att syssla med systematiskt brandskyddsarbete.
- ”Systematiskt brandskyddsarbete? Vem har sagt till dig att jag har jobbat med det?” frågade Eilert förvånat.
Egon tänkte nog att svaret borde vara ganska uppenbart men för att hålla trevligheten uppe svarade han som om det var världens mest naturliga fråga.
- ”Det var din dotter som sa det till mig. Min fru”
- ”Jaså, jaha. Men hon vet ju absolut ingenting om systematiskt brandskyddsarbete”
- ”Nej, men hon.. Hon vet nog att du har jobbat med systematiskt brandskyddsarbete i alla fall eftersom. Ja, men eftersom hon är.. din dotter”
Ni får inte tro att det var på det viset att Eilert var dement eller så. Åh nej, han var bara så oerhört ovan vid stel stämning. Även om han ganska ofta skapade den själv. Han hade ungefär 30% riktade på frågan om systematiskt brandskyddsarbete och övriga procentenheter på att trivas och få den andre att trivas.
Tystnaden gav Egon mini-panik. Han kände sig tvungen att ta upp frågan om det systematiska brandskyddsarbetet igen. ”Hur var det egentligen? Kan du inte berätta lite om det. Det vore roligt att höra faktiskt.” bad han och kände att han hade gjort alltid i världen för att få vara med svärmor och fru ute i köket och förbereda efterrätten.
Det var där och då som det hände något. Det var som att Eilert först då förstått vad han egentligen fick för fråga. Han upprepade den till och med och det var ett gott tecken:
- ”Jaså, jaha! Du menar hur det var för mig att syssla med systematiskt brandskyddsarbete när jag jobbade? Det är det du vill höra om, säger du?”
- ”Exakt så!” svarade Egon och sken upp som en sol.
Föga hade han anat att han skulle få en svärfar med en sådan känsla för berättande. Historien som följde denna konversation var otrolig. Det kunde man verkligen inte ana, givet Eilerts minst sagt blygsamma yttre. Det var verkligen en ulv i fårakläder. En klassisk historia om hur skenet bedrar.
Han berättade både stort och smått om hur tiden inom systematiskt brandskyddsarbete var. Han berättade om kollegor och om chefer som var knäppa och en kille som kallades Jylfen för att hans mamma kom från Alingsås. Tydligen har de inga jylfar där, av någon anledning.
Ja, ni hör ju. Otroligt spännande. Tänk vad en fråga om systematiskt brandskyddsarbete kan inleda.
