Admin

Kul att ni verkar ha tyckt om mitt förra inlägg. Responsen har varit större än på länge och det gläder mig av två olika anledningar: 1) Eftersom inlägget handlade om tjejen som jag har träffat under en period. 2) Eftersom jag är genuint intresserad av ämnet jag berörde i texten. För er som inte läste inlägget kommer här en snabb återkoppling: Jag har träffat en tjej som arbetar med asfaltering i Stockholm. Hennes mamma och pappa arbetar också med asfaltering i Stockholm, och det gör även hennes bröder. Hennes morfar och farfar arbetade med asfaltering i Stockholm fram till de gick i pension. Det var genom deras arbete som hennes föräldrar möttes. Ja, på den vägen är det. Yrkes och branschen strömmar genom släkten Lind som flytande vatten. Vatten som alla släktmedlemmar tycks dricka ur. Poängen i mitt förra inlägg var att det är spännande att folk håller på med så olika saker. Med 8 år av arbete som controller på myndighet blir man lätt fyrkantig. Jag tänker väldigt sällan på att man kan välja så olika banor. Detta gick alltså upp för mig nyligen. Det blev tydligt när jag träffade tjejen som ägnade sitt yrkesliv åt asfaltering av Stockholm. Kul! Det blev särskilt roligt att sätta sig in i hennes yrke när vi, häromdagen, gick en promenad på huvudstadens gator. Tror ni att hon hade en del att säga om asfalteringen i Stockholm? – Korrekt! Det var som att lyssna på en guide som beskrev en stads historia. En guide vars huvudfokus var asfalteringen av staden alltså. ”Här jobbade min morfar vid högertrafikomläggningen. Det var tydligen ett jävla liv på kommungubbarna att gatorna skulle vara i toppskick när den skedde.” sa hon när vi vandrade över Liljeholmsbron. När vi kom närmare in till stan presenterades jag för fler historier. ”Aw! Här var mitt första uppdrag inom asfaltering i Stockholm” berättade hon när vi gick förbi Mariatorget på väg mot Slussen. Jag fick några detaljer av hur det hade gått till. Det visade sig dessutom att hon hade begått ett fel som gjorde att de fick göra om stora delar av projektet. Historierna avlöste varandra när vi vandrade upp och ner längs gatorna. Det var oerhört uppfriskande att höra jobbanekdoter som inte inträffade inne på ett kontor vid en kaffeautomat. Det råder inga som helst tvivel om att jag lever ett inrutat kontorsliv. Kanske har jag valt fel bana? Är det någon av er som funderar på att göra en totalomvändning karriärsmässigt? Jag är frestad men vet inte om jag vågar ta klivet!

Förra gången ni hörde från mig så fick ni ta emot lite klagomål angående min bostadssituation. Ja, jag vet att det kan verka osmakligt för en person med stor lägenhet i innerstan att klaga på detta viset. Men allting är bannemej relativt. För er som inte har hängt med i svängarna så har min klagan grundats i byggnadsställningar i Stockholm. Det har nämligen visat sig att huset mitt emot mitt ska renoveras mer grundligt än något hus tidigare i historien. För att kunna utföra denna massiva renovering så måste förstås byggnadsarbetarna komma åt överallt. Detta har man löst genom att slänga upp en av Stockholms största byggnadsställningar bredvid huset. Just monteringen av själva byggnadsställningarna i Stockholm var förstås den enkla biten. Det gick väldigt smidigt och snabbt. Det är naturligtvis det som sker där bakom som för oväsen och som aldrig någonsin verkar bli klart. För att skydda bygget mot väder och vind så har man monterat väderskydd på byggnadsställningarna i Stockholm. Det sitter alltså ett skyddande hölje runt ställningarna längs fasaden där namnet på ställningsföretaget står. Sedan har hela huset fått som en stor mössa. Ett skyddande tak för att skydda taket. Tydligen ska man lägga helt nytt tak över hela kåken. En otroligt stor åtgärd, tycks det. Hur som helst. Nu har arbetet pågått i 2,5 månad och oväsendet likaså. Jag har varken hört något eller sett något som indikerar hur lång tid arbetet kommer att sträcka sig. Allt jag ser är de där byggnadsställningarna i Stockholm. Även om jag förstår att just ställningarna inte egentligen har med arbetet att göra riktas min irritation mot dem. Häromdagen satt jag och blickade ut över de enorma byggnadsställningarna i Stockholm. Jag tänkte att det var synd att jag inte hade tillräckligt stor dos mod för att gå över och fråga någon. Det hade förstås varit superenkelt. Bara kliva ut på gatan, korsa vägen, knacka på byggnadsställningen i Stockholm och fråga någon hur det går. Sagt och gjort. Jag gick ut ur min port, klev över vid övergångsstället och blickade upp på byggnadsställningarna i Stockholm som sträckte sig till himlen. ”Hallå!” ropade jag och försökte fortsatt låta trevlig. Hamrandet slutade och en man såg ner på mig. ”Ja?” sa han. Jag blev tyst i två sekunder. Sedan sa jag ”Jag tycker att era byggnadsställningar gör Stockholm finare. Bra jobbat!” och gick hem igen. /Fegisen