Uncategorized

Helgens byggpartners var Gerhard och Elin. Det var inget som Elin såg fram emot. Hennes byggpartner var nämligen likaledes hennes svärfar. Hon ville göra ett gott intryck, särskilt som hennes sambo både var på resande fot och inte kunde bygga en fågelholk om han så hade en ritning. Nej, det var dessa två som skulle bygga gästhuset, och så var det med den saken. Till en början gick det hela väldigt bra. Det rullade liksom på i bra takt och det var harmoniskt. En gång log till och med Gerhard, vilket Elin såg som en otroligt stor vinst. Det var knappast något han gjorde särskilt ofta. Stämningen förändrades dock när arbetet kom fram till brandtätningen vid ventilationen. Detta borde hon anat men hon stod ändå där oförberedd. ”Och brandtätning av ventilationen nu då. Hur har du tänkt där?” frågade Gerhard och vred huvudet halvt bakåt för att blotta sitt bästa öra för Elin. Då han inte fick något omedelbart gensvar vred han sedan hela huvudet och såg rakt in i svärdotterns ögon. Hon hade inte tänkt på brandtätning för ventilationen. Av någon jävla anledning hade hon glömt bort detta trots att hon lovade sig själv att minnas. Han var ju för sjutton en gammal brandexpert, svärfadern. Klart att det skulle börja bråkas om ventilation och brandtätning. Vad annars skulle det börja bråkas om? En suck följde, och efter den följde ett stadigt grepp om näsbenet från Gerhard. Han ville verkligen visa att han var trött på amatörer. Elin visste att detta gällde för de flesta han träffade. Det var inget unikt i just deras relation. Brandtätning för ventilation tycker han är oerhört viktigt när man bygger något. Därför bör alla besitta samma kunskapsgrad som honom när det kommer till just brandtätning av ventilation. Så fungerar hans logik. Hur tror ni att han reagerade när någon med helt andra kunskaper berättade något han inte visste? Han vevade bort kunskapen som om den var en fluga som försökte ta sig in i hans mun. Det han visste var det viktigaste – däribland brandtätning av ventilation, alltså – och allt annat var meningslöst i hans ögon. Ett ganska inrutat sätt att leva på, månne. Men det hjälpte inte Elin ett dugg att hon var av denna åsikt just där och då. Nej, nu behövde hon komma på ett sätt att få ventilationen brandtätad. Och det illa kvickt!

Helene kände att detta snart inte skulle hålla längre. Hon stod inte ut med att putsa ett enda fönster till. Där stod hon, på stegen med trasan i hand. Svetten pärlades i pannan och hon fick dra bort håret därifrån ständigt. Vilken jävla tur att hon åtminstone hade klippt sig. Det långa håret hade varit outhärdligt i den här värmen. Nej, fönsterputs var inget för Helene. Det rådde inga tvivel om. Ändå var det just fönsterputs hon ägnade den mesta tiden åt den sommaren. Men vem hade hon egentligen att skylla annat än sig själv? Det var hon som hade gått med på att ansvara för den biten nu. Hon tog på sig ansvaret för fönsterputs trots att hon är väl medveten om positionen på svärföräldrarnas hus. Det sommarhus hon och hennes familj skulle tillbringa hela sommaren i. Det var inte första gången under semestern som hon hade genomfört fönsterputs. Det skulle inte heller vara den sista. Det handlade om havsvattnet, gjorde hennes svärmor klart för henne där hon stod nedanför stegen och skapade irritation. ”Du förstår. Fönsterputs blir så oerhört viktigt när huset ligger så nära havet som detta gör. Saltvattnet gör att…” och så vidare i all evighet. Helene visste det. Hon hoppades att även svärmor Sonja skulle veta att hon visste det. Men icke sa Nicke. Varje gång Helene drog igång med fönsterputsen stod Sonja nedanför och höll föredrag. Det var inte klokt. Varför valde hon ens fönsterputs? Varför valde hon inte gräsklippning? Det kunde, på förhand, tyckas besynnerligt att välja att klippa gräs på en sådan tomt. En enorm yta mitt under sommaren. Men vet ni vad? Där fick man i alla fall stundtals skugga. Fönstren däremot var konstant blottade för den gassande solen. Det var en extra varm sommar, till råga på allt. Helene såg sin sambo gå och digga till musiken i öronen medan han puttrade fram längs gräsmattan. Hon torkade svetten ur pannan och fortsatte ägna sig åt det hon tydligen var satt på jorden att göra: Fönsterputs.  Dag ut och dag in, tyckte hon. Det stämde förstås inte eftersom hon inte sattes på fönstergöra varje dag. Men det kändes så. Hon visste om intervallet för fönsterputsen men varje gång dagarna närmare sig nästa tur fick hon ångest. Om hon skulle tacka ja till fönsterputs även nästa sommar skulle hon anlita en professionell firma. Även om hon så skulle behöva ta pengar ur egen ficka skulle hon göra det. Sedan skulle hon njuta av att bara dricka cider i skuggan medan resten arbetade. Fattigare men gladare. Utan fönsterputs.

Många har ställt frågor sedan jag för ett par veckor sedan berättade om mitt jobb till vardags. Många, väldigt många av er, har missförstått vad jag faktiskt sysslar med. Ni tycks tro att jag driver bloggen på heltid och inget kunde vara mindre sant. Missförstå mig inte: Jag älskar att syssla med bloggen och jag lägger ner många timmar per vecka på det. Men den får mig inte på något sätt att gå runt ekonomiskt. Ni är många, men inte så många som skulle behövas för att göra mig förmögen på kuppen! Jag arbetar alltså med kontrastmarkering. Så, den naturliga frågan som svar på detta har varit: Vad är kontrastmarkering för någonting? Jag kan väl säga at det är något som jag tror att de allra flesta sett men saknar kunskap om vilket namn det har. Kontrastmarkering är sådana markeringar – i ljust och mörkt – som visar för personer med nedsatt syn saker som är bra att veta om. Det kan exempelvis var en avsats, en trappa eller många andra saker. Nu ska jag gå över till frågorna ni haft om kontrasmarkeringarna och hoppas att ni får svar på funderingarna. Om ni känner att ni fortsatt lämnas frågande efter inlägget så välkomnar jag frågor även till nästa vecka. Varför blev det just kontrastmarkering? En bra fråga som inte har något klockrent svar. Eller snarare: Den har inget svar. Jag minns faktiskt inte varför det blev kontrastmarkering för mig. Det var ju något sammanhang på jobbet där vi tilldelades olika ansvarsområden. Jag vill minnas att vissa andra kände starkt för andra produkter att arbeta med. Jag var inte en av dem. För mig kunde det bli lite vad som helst, och vad som helst i detta sammanhang blev kontrastmarkeringar. Så var det! Kommer du jobba med kontrastmarkeringar för resten av livet? Nej, det tror jag väl inte. Om inte annat så ska jag väl gå i pension någon gång, om inte regeringarna framåt ändrar på detta. Jag jobbar med kontrastmarkering nu och jag kan komma att jobba med annat inom bara något år. Man vet aldrig vartåt man kommer att gå i livets lilla labyrint. Just nu är jag i alla fall nöjd med den väg jag valt. Hur länge har du jobbat med kontrastmarkering? I höst kommer jag att påbörja mitt tolfte år med kontrastmarkeringar. Visst är det ganska länge? Jag kan faktiskt inte förstå hur det kan ha gått så lång tid men jag antar att det är något de flesta känner igen sig i. Fler frågor? Då är ni välkomna att skicka in dem!

Det var alltså så det var. Samtalspartnern, som enligt dess egen utsago hette Silva, hade noterat Elise när hon arbetade på flyttfirma på Östermalm. När hon frågade hur han hade kunnat göra det visade han det som skulle visa sig vara vingar. Den kunde flyga. Han kunde flyga. Det var så han hade sett henne, jobbandes på flyttfirma på Östermalm. Förvirrande var milt uttryckt. Det var en väldigt konstig situation att befinna sig i. Dels att fått berättat att man blivit iakttagen under en period som var för ganska längesen. Det var trots allt 10 år sedan hon var verksam på flyttfirman på Östermalm. Det som var mest förvirrande var förstås att hon nu fann sig själv talandes med en varelse som hon inte kunde identifiera. Hon kunde inte för sitt liv vad denne Silva var för någonting. En papegoja som kunde tala bättre än alla fiktiva sjörövarpapegojor i världen? Det höll inte heller. Han var för smart. Det fanns för detaljerad information, om henne, om flyttfirman på Östermalm – om allt! Det höll inte. Det var något övernaturligt med den här varelsen. Hon fick en känsla av att hon borde vara rädd men så var det inte. Hon var helt lugn där hon satt i skenet från månen, talandes med sin nya samtalspartner. Om det hade varit en människa hade det varit enklare att förkasta det där. Ja, alltså att Silva hade bevakat henne medan hon var på Östermalms flyttfirma. Nu var situationen någon annan. Det var bara märkligt. En märklig känsla i kroppen. Silva tittade på henne och hon såg tillbaka på honom. Det tyckes henne som att varelsen log mot henne bortifrån mörkret men hon kunde inte vara säker. Hon hade aldrig sett ett sådant leende, eller ansiktsuttryck, förut. Hon visste inte vad hon skulle svara. Det var som att hennes samtalspartner kunde se rakt igenom henne. Som att det inte fanns någon hinna mellan hennes tankar och varelsen hon språkade med. ”Det stämmer” hörde hon från mitt emot stenen där hon satt. ”Jag kan höra allt du tänker”

OK. Låt oss återgå till förra veckans inlägg. Om inte annat för att många av er önskat att få återkoppling. För er som inte läst vad jag skrev om kommer en kort sammanfattning: Jag och familjen satt och åt frukost när vi började debattera järnbrist. Fråga mig inte varför just detta ämne kom på tal. Det gjorde det i alla fall och det finns inte mycket mer att säga om det. Så, järnbrist var på tapeten och jag och min sambo dividerade fram och tillbaka. Röster höjdes, dåliga poänger försökte göras och det var en enda röra. När vi, för ungefär 50:e gången sa ordet Järnbrist så märkte vi att vår dotter iakttog oss noggrant. Jag tittade på henne och frågade vad hon tänkte på. Hon frågade varför pappa sa att jag inte hade någon hjärna. Det är inte lätt att vara 6 år när krångliga ord som järnbrist slängs över frukostbordet. Så, där är vi alltså. Hjärnbrist eller järnbrist, det var frågan. Jag började skratta, det gjorde även min sambo och så småningom också vår dotter. Vår yngsta började också skratta men det hade nog mest med omgivningen att göra. Mellan skrattattackerna försökte jag förklara vad järnbrist var för något. Att det fanns något som hette järn och som fanns i blodet. Något som inte alls var detsamma som hjärna. Detta, skulle det visa sig, var oerhört förvirrande information för mitt barn. Att man har järn i blodet, och således kan ha järnbrist, var det knasigaste hon hade hört. Hon visste ju vad järn var för något, alltså materialet. Det var sådant som morfar hade jobbat med när han inte var jättegammal. Hade man sånt i blodet? Och hur kunde inte hjärnan ha med järnbrist att göra? Detta gjorde att vi kom in i en diskussion om stavning – något jag inte hade väntat mig där kl 07:10 på morgonen. Jag tänkte att vi, då vi skrattat klart åt järnbristen, kunde lägga samtalsämnet bakom oss. Tror ni att det skedde? Nej, det gjorde det inte. Och vet ni varför järnbrist, och skämtet om det, inte försvann ur våra medvetanden? Jo, därför att det var en 6-åring som inte tyckte att vi skulle glömma bort det. Jag blev fortsättningsvis föräldern som inte hade någon hjärna. Detta stod klart när jag skulle hämta på förskolan samma dag. Tydligen var det oerhört populärt att prata om hur en av föräldrarna hade hjärna och en annan hade järnbrist. Hur ska jag få stopp på den här karusellen?

Vem bestämmer vad som är bäst för ett företag? Svaret, enligt mig, är alldeles självklart: Det gör företaget själva. Och när jag säger företaget så menar jag förstås personerna som arbetar där. De vet vad de behöver för att deras vardag ska bli mer trivsam. Det är trots allt de som upplever vardagen varje dag. Det är utifrån denna inställning som jag byggt upp min verksamhet inom facility management. För många är detta säkerligen ett främmande uttryck. Ord ni inte ens stött på förut. Jag ska därför börja med att beskriva vad facility management är för någonting. Facility management hos oss är som en serie av olika moment. Vilka moment avgörs av den kund som vi arbetar för. Det är nämligen poängen med hela facility management-idén. Att vi, som företag, anpassar oss efter varje enskild kund på det sätt som lämpar sig för dem. Jag tror att det enklaste sättet att förstå konceptet är att gå in på några exempel. Facility management kan nämligen skilja sig något kopiöst mellan olika företag. Låt oss titta på några: Medieföretaget Ett vanligt, halvstort företag, med sisådär 60 anställda mitt i stan. Här var det viktigaste vår facility management kunde bidra med att ge de anställda saker de mådde bra av. I detta fall handlade det om fruktkorgar, drickor av olika slag – särskilt San Pellegrino – och lite andra tilltugg som önskades. Det var ett roligt uppdrag att jobba med för vårt facility management-team. Livsmedelsföretaget För ett företag i livsmedelsbranschen är renlighet, som tur är, A och O. Vår facility management innehåller ibland ett moment av extra säkerställd renhet. Detta var ett sådant uppdrag. Vår allra skickligaste och mest erfarna städpersonal kopplades in för att se till att företagets faciliteter städades extra noggrant. På så vis kunde både vi och de garantera att de varor de arbetade med och levererade inte blev dåliga på något sätt. Denna typ av facility management kan också behövas i andra miljöer, bland annat inom sjukvård. Vårdcentralerna Vi levererar facility management med särskild renhet till ett samtliga vårdcentraler i vår kommun. Detta är ett mycket bra avtal för oss och vi kommer väldigt bra överens med dessa kunder såväl som med kommunen. Vår facility management avser säkerställa att vårdcentralernas mottagningar är rena och fräscha för all personal och alla patienter. Frågor på det? Ställ dem!

Såhär med facit i hand så tänker jag att min högsta prioritet är att hjälpa andra. Det kanske låter pretentiöst men det är inte mer än rätt. Jag talar förstås om det faktum att vår brf i Stockholm nu låtit genomföra balkongrenovering. Arbetet står klart och jag kan nu titta i backspegeln på ett år av process från dess att beslut togs till dess att arbetet stod klart. Det kanske låter länge, men å andra sidan måste byråkratin få säga sitt. Eller hur? Här har ni i alla fall allt som hänt: Så, det började förstås med ett beslut. Någon hade pratat med någon vars brf hade låtit genomföra balkongrenovering i Stockholm. Denne någon, som jag inte minns vem det var, visade bilder. En balkongrenovering i Stockholms finaste hus kunde tydligen göra huset ännu finare. Vi i föreningen gick bokstavligt talat ut på innergården och överblickade våra egna balkonger. Hur såg de ut egentligen? Var kanske vår brf i Stockholm också i behov av balkongrenovering? Vi beslutade oss för att inte undersöka saken närmare. Sedan gick det tre månader och vi kunde inte hålla händerna borta från kakburken. Vi ville ta in någon som kunde ge oss offert på balkongrenovering i Stockholm. Denna process var ganska lång. Vem sjutton kontaktar man? Jag menar, det är ju inte definitivt bara för att man låter ett litet företag i Stockholm undersöka behovet av balkongrenovering. Däremot vore det ju bra att ta kontakt med ett reko företag redan från första början. Detta var hög prioritet för oss. Sagt och gjort, vi kontaktade det företag inom balkongrenovering i Stockholm som vi alla ansåg verkade bäst. En representant kom på besök, fick sig en kopp kaffe och tittade på balkongerna. Jo, visst fanns det ett behov av balkongrenovering även i vår brf i Stockholm. Detta, menade representanten som hette Johan, var väldigt tydligt. ”Titta här” sa han och pekade på diverse sprickor och slitningar i en av balkongerna. Detta gav oss eld i baken. Vi var nog faktiskt tvungna att handla vid detta laget och det gjorde vi. Offerten godkändes efter att ha gåtts igenom noggrant under våra möten. Vi signade på för balkongrenovering i Stockholm och den påbörjades kort därefter. Det är en oerhört förändring, om ni frågar mig. Vi är alla väldigt nöjda och vi kan faktiskt inte förstå hur vi kunde låta det gå så många år. Frågor, funderingar eller tankar om balkongrenovering Stockholm? Låt höra!

Jag berättade om min hund Poppy för ett par veckor sedan. Det var nämligen 10 år sedan han gick bort nu och jag kan fortfarande tänka på honom ofta. Jag tänkte att jag, som en hyllning, kunde ägna ett inlägg åt honom. Jag tänkte att jag skulle lista några saker som jag särskilt uppskattade med Poppy. Om inte annat för att ytterligare bevara och cementera minnet av honom hos mig själv. Du får gärna fortsätta läsa men jag väntar mig inte att detta ska vara lika intressant för alla. Vem var Poppy? Poppy var en liten spets. En dvärgspets om man ska vara exakt. Han var helt kritvit. Lika vit som ett moln vilket han, särskilt på vintern, faktiskt såg ut exakt som. När Poppy växte upp var det bara jag och han. Sedan träffade jag min sambo och de blev snabbt väldigt bra vänner. Jag fick ha honom i hela 14 år och min sambo fick vara med på 10 av dem. En mycket fin period som jag aldrig kommer att glömma. Vad var bäst med Poppy? Frågan kan besvaras på flera olika sätt, och då ska jag också göra. Poppy var lojal. Det kan man säga om de flesta hundar, detta vet jag. Men jag har växt upp med hundar och den här var speciell. Man kunde alltid lita på att han fanns där. Det verkade ibland som att det enda han brydde sig om i hela världen var att jag skulle må bra. Det var det viktigaste för Poppy i alla lägen. Det är en oerhörd känsla som jag kan tänka mig att bara hundägare känner igen. Poppy var snäll. Inte bara mot mig och min sambo utan mot alla han träffade. Han gjorde aldrig en fluga förnär. Han skällde inte på andra hundar. Han skällde aldrig på människor eller på andra djur heller för den delen. Han kunde vara väldigt nyfiken och gärna springa efter en duva eller en katt om han såg en. Men han gjorde aldrig någon illa. Det var fint. Poppy var smart. Faktiskt en av de allra duktigaste och smartaste hundarna jag någonsin träffat. Han förstod vad man sa till honom på något märkligt sätt. Han såg inte rakt igenom en som vissa andra hundar kan göra när man försöker kommunicera. Han lyssnade och förstod. Detta vill jag i alla fall tro. Jag hinner inte komma längre idag men lovar att återkomma med mer om Poppy snart igen.

Flyttstädning som koncept, specifikt i Stockholm. Det var något jag fick diskutera i helgen. Tro mig, det var inget jag hade väntat mig. Faktum är att flyttstädning i Stockholm nog tillhör ett av de mest oväntade ämnena jag kunde tänka mig innan helgen. Det kom att bli så tack vare att vi hade en ny familjemedlem över på fredagsmiddagen. Nämligen min brors nya flickvän. Hon, Marianne, arbetade med flyttstädning i Stockholm. Hon fick frågan ganska omgående, från vår far naturligtvis, om vad hon höll på med. Hon svarade då att hon bodde i Hägersten, Stockholm och arbetade med flyttstädning. Nog för att jag inte heller visste vad hon sysslade med men jag kan ändå känna att någon borde ha frågat min bror om detta. Eller för all del: Jag kan ändå tycka att min bror kunde ha berättat lite om henne för oss innan. Jaja, nu var det i alla fall ute på bordet. Marianne sysslar med flyttstädning i Stockholm och intresset för detta lät inte vänta på sig. Det var ett himla ståhej på folket runt bordet. Från mamma kom sig intresset av att hon en gång i tiden drivit städfirma. ”Men detta var ju såklart många år sedan” beskrev hon sedan. Hon sa också att hon varken jobbat med flyttstädning eller jobbat i Stockholm. Ordet gick över till min syster som nog visade störst intresse för hennes karriär. ”Varför just flyttstädning och varför just Stockholm?” frågade hon nyfiket. Marianne beskrev då att det inte nödvändigtvis bara var flyttstädning som hon jobbade med där nere i Stockholm. Nej, det kunde, som hon förklarade, handla om ditten och datten. Städning i Största allmänhet. Anledningen till att hon sa att det var just flyttstädning i Stockholm hon ägnade sig åt var att det utgjorde merparten av uppdragen just nu. Jag var nog den som sa minst. Så brukade det kanske vara runt bordet men idag kände jag mig särskilt benägen att inte säga så mycket. Vet ni varför? Jo, därför att min familj kan konsten att tala motsvarande en hel armé. De slutar liksom inte när de har startat igång. Det är faktiskt ganska intressant att bevittna. Vi pratade vidare om flyttstädning och om Stockholm ganska länge. Först senare under kvällen fick jag tid att sitta ner med min nya familjemedlem och tala närmare. En väldigt trevlig människa, måste jag säga!

Sådär ja. Föga förvånande så ägnar jag nu ett till inlägg om detta. Jag har så fruktansvärt svårt att tänka ut vad jag ska köpa för julklapp till flickvännen i år. Jag behöver därför all hjälp jag kan få och det inkluderar även er, kompisar.  Så, var någonstans var vi förra gången? Jag lämnade er med tanken på huruvida en julklapp till min flickvän även kan vara en klapp till mig själv. Är det moraliskt försvarbart att införskaffa någonting till vårt kök när vi båda älskar att laga mat? Rent praktiskt borde det ju förstås vara det. Problemet är bara att jag är ganska säker på att hon köper någonting till mig som, så att säga, bara är till mig. Förra året fick jag 2 biljetter till en viktig fotbollsmatch och hon lät mig ta med en kompis – eftersom hon själv saknar intresset. Det är svårt att skaffa julklapp till min flickvän. Så är det varje år. Varje år står jag inför beslutet om vad jag ska köpa till min flickvän i julklapp och varje år är det oerhört svårt. Såhär har det sett ut tidigare år. Jag tänker att det i alla fall kan ge guidning åt era tips på julklapp till flickvän. 2017 Här var det lite speciellt. Vi var nämligen utomlands under ett par månader och hon fick se ett halsband som hon verkligen tyckte om. Saken är bara att halsbandet var, i västerländska mått, väldigt billigt. Att jag skulle köpa det till flickvännen i julklapp var självklart. Hon tog emot det med glädje men jag märkte att hon nog hade väntat sig mer. Och vem är väl jag att kritisera det. Hon hade själv sett halsbandet jag köpte till henne. Hon visste mycket väl vad det kostade och det var inte tillräckligt för julklapp till en flickvän, om man frågade henne. Jag fick lov att köpa fler saker när vi kom hem igen. Det gjorde jag så gärna! 2018 En helg i London. Det är väl inte så illa, eller hur? Julklappen till min flickvän under 2018 års jul var detta. Det var en himla fin upplevelse. Vi gick på West End och tittade på en musikal som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Det handlade i alla fall om hur USA bildades. Den var fantastisk och det var hela helgen. Vi var väldigt nöjda båda två. Hon säger fortfarande att detta är den bästa julklapp en flickvän kan få. Det sätter förstås ännu mer press inför årets julklapp till min flickvän. Vad ska jag skaffa? Har ni några vassa tips eller?