Uncategorized

OK. Låt oss återgå till förra veckans inlägg. Om inte annat för att många av er önskat att få återkoppling. För er som inte läst vad jag skrev om kommer en kort sammanfattning: Jag och familjen satt och åt frukost när vi började debattera järnbrist. Fråga mig inte varför just detta ämne kom på tal. Det gjorde det i alla fall och det finns inte mycket mer att säga om det. Så, järnbrist var på tapeten och jag och min sambo dividerade fram och tillbaka. Röster höjdes, dåliga poänger försökte göras och det var en enda röra. När vi, för ungefär 50:e gången sa ordet Järnbrist så märkte vi att vår dotter iakttog oss noggrant. Jag tittade på henne och frågade vad hon tänkte på. Hon frågade varför pappa sa att jag inte hade någon hjärna. Det är inte lätt att vara 6 år när krångliga ord som järnbrist slängs över frukostbordet. Så, där är vi alltså. Hjärnbrist eller järnbrist, det var frågan. Jag började skratta, det gjorde även min sambo och så småningom också vår dotter. Vår yngsta började också skratta men det hade nog mest med omgivningen att göra. Mellan skrattattackerna försökte jag förklara vad järnbrist var för något. Att det fanns något som hette järn och som fanns i blodet. Något som inte alls var detsamma som hjärna. Detta, skulle det visa sig, var oerhört förvirrande information för mitt barn. Att man har järn i blodet, och således kan ha järnbrist, var det knasigaste hon hade hört. Hon visste ju vad järn var för något, alltså materialet. Det var sådant som morfar hade jobbat med när han inte var jättegammal. Hade man sånt i blodet? Och hur kunde inte hjärnan ha med järnbrist att göra? Detta gjorde att vi kom in i en diskussion om stavning – något jag inte hade väntat mig där kl 07:10 på morgonen. Jag tänkte att vi, då vi skrattat klart åt järnbristen, kunde lägga samtalsämnet bakom oss. Tror ni att det skedde? Nej, det gjorde det inte. Och vet ni varför järnbrist, och skämtet om det, inte försvann ur våra medvetanden? Jo, därför att det var en 6-åring som inte tyckte att vi skulle glömma bort det. Jag blev fortsättningsvis föräldern som inte hade någon hjärna. Detta stod klart när jag skulle hämta på förskolan samma dag. Tydligen var det oerhört populärt att prata om hur en av föräldrarna hade hjärna och en annan hade järnbrist. Hur ska jag få stopp på den här karusellen?

Vem bestämmer vad som är bäst för ett företag? Svaret, enligt mig, är alldeles självklart: Det gör företaget själva. Och när jag säger företaget så menar jag förstås personerna som arbetar där. De vet vad de behöver för att deras vardag ska bli mer trivsam. Det är trots allt de som upplever vardagen varje dag. Det är utifrån denna inställning som jag byggt upp min verksamhet inom facility management. För många är detta säkerligen ett främmande uttryck. Ord ni inte ens stött på förut. Jag ska därför börja med att beskriva vad facility management är för någonting. Facility management hos oss är som en serie av olika moment. Vilka moment avgörs av den kund som vi arbetar för. Det är nämligen poängen med hela facility management-idén. Att vi, som företag, anpassar oss efter varje enskild kund på det sätt som lämpar sig för dem. Jag tror att det enklaste sättet att förstå konceptet är att gå in på några exempel. Facility management kan nämligen skilja sig något kopiöst mellan olika företag. Låt oss titta på några: Medieföretaget Ett vanligt, halvstort företag, med sisådär 60 anställda mitt i stan. Här var det viktigaste vår facility management kunde bidra med att ge de anställda saker de mådde bra av. I detta fall handlade det om fruktkorgar, drickor av olika slag – särskilt San Pellegrino – och lite andra tilltugg som önskades. Det var ett roligt uppdrag att jobba med för vårt facility management-team. Livsmedelsföretaget För ett företag i livsmedelsbranschen är renlighet, som tur är, A och O. Vår facility management innehåller ibland ett moment av extra säkerställd renhet. Detta var ett sådant uppdrag. Vår allra skickligaste och mest erfarna städpersonal kopplades in för att se till att företagets faciliteter städades extra noggrant. På så vis kunde både vi och de garantera att de varor de arbetade med och levererade inte blev dåliga på något sätt. Denna typ av facility management kan också behövas i andra miljöer, bland annat inom sjukvård. Vårdcentralerna Vi levererar facility management med särskild renhet till ett samtliga vårdcentraler i vår kommun. Detta är ett mycket bra avtal för oss och vi kommer väldigt bra överens med dessa kunder såväl som med kommunen. Vår facility management avser säkerställa att vårdcentralernas mottagningar är rena och fräscha för all personal och alla patienter. Frågor på det? Ställ dem!

Såhär med facit i hand så tänker jag att min högsta prioritet är att hjälpa andra. Det kanske låter pretentiöst men det är inte mer än rätt. Jag talar förstås om det faktum att vår brf i Stockholm nu låtit genomföra balkongrenovering. Arbetet står klart och jag kan nu titta i backspegeln på ett år av process från dess att beslut togs till dess att arbetet stod klart. Det kanske låter länge, men å andra sidan måste byråkratin få säga sitt. Eller hur? Här har ni i alla fall allt som hänt: Så, det började förstås med ett beslut. Någon hade pratat med någon vars brf hade låtit genomföra balkongrenovering i Stockholm. Denne någon, som jag inte minns vem det var, visade bilder. En balkongrenovering i Stockholms finaste hus kunde tydligen göra huset ännu finare. Vi i föreningen gick bokstavligt talat ut på innergården och överblickade våra egna balkonger. Hur såg de ut egentligen? Var kanske vår brf i Stockholm också i behov av balkongrenovering? Vi beslutade oss för att inte undersöka saken närmare. Sedan gick det tre månader och vi kunde inte hålla händerna borta från kakburken. Vi ville ta in någon som kunde ge oss offert på balkongrenovering i Stockholm. Denna process var ganska lång. Vem sjutton kontaktar man? Jag menar, det är ju inte definitivt bara för att man låter ett litet företag i Stockholm undersöka behovet av balkongrenovering. Däremot vore det ju bra att ta kontakt med ett reko företag redan från första början. Detta var hög prioritet för oss. Sagt och gjort, vi kontaktade det företag inom balkongrenovering i Stockholm som vi alla ansåg verkade bäst. En representant kom på besök, fick sig en kopp kaffe och tittade på balkongerna. Jo, visst fanns det ett behov av balkongrenovering även i vår brf i Stockholm. Detta, menade representanten som hette Johan, var väldigt tydligt. ”Titta här” sa han och pekade på diverse sprickor och slitningar i en av balkongerna. Detta gav oss eld i baken. Vi var nog faktiskt tvungna att handla vid detta laget och det gjorde vi. Offerten godkändes efter att ha gåtts igenom noggrant under våra möten. Vi signade på för balkongrenovering i Stockholm och den påbörjades kort därefter. Det är en oerhört förändring, om ni frågar mig. Vi är alla väldigt nöjda och vi kan faktiskt inte förstå hur vi kunde låta det gå så många år. Frågor, funderingar eller tankar om balkongrenovering Stockholm? Låt höra!

Jag berättade om min hund Poppy för ett par veckor sedan. Det var nämligen 10 år sedan han gick bort nu och jag kan fortfarande tänka på honom ofta. Jag tänkte att jag, som en hyllning, kunde ägna ett inlägg åt honom. Jag tänkte att jag skulle lista några saker som jag särskilt uppskattade med Poppy. Om inte annat för att ytterligare bevara och cementera minnet av honom hos mig själv. Du får gärna fortsätta läsa men jag väntar mig inte att detta ska vara lika intressant för alla. Vem var Poppy? Poppy var en liten spets. En dvärgspets om man ska vara exakt. Han var helt kritvit. Lika vit som ett moln vilket han, särskilt på vintern, faktiskt såg ut exakt som. När Poppy växte upp var det bara jag och han. Sedan träffade jag min sambo och de blev snabbt väldigt bra vänner. Jag fick ha honom i hela 14 år och min sambo fick vara med på 10 av dem. En mycket fin period som jag aldrig kommer att glömma. Vad var bäst med Poppy? Frågan kan besvaras på flera olika sätt, och då ska jag också göra. Poppy var lojal. Det kan man säga om de flesta hundar, detta vet jag. Men jag har växt upp med hundar och den här var speciell. Man kunde alltid lita på att han fanns där. Det verkade ibland som att det enda han brydde sig om i hela världen var att jag skulle må bra. Det var det viktigaste för Poppy i alla lägen. Det är en oerhörd känsla som jag kan tänka mig att bara hundägare känner igen. Poppy var snäll. Inte bara mot mig och min sambo utan mot alla han träffade. Han gjorde aldrig en fluga förnär. Han skällde inte på andra hundar. Han skällde aldrig på människor eller på andra djur heller för den delen. Han kunde vara väldigt nyfiken och gärna springa efter en duva eller en katt om han såg en. Men han gjorde aldrig någon illa. Det var fint. Poppy var smart. Faktiskt en av de allra duktigaste och smartaste hundarna jag någonsin träffat. Han förstod vad man sa till honom på något märkligt sätt. Han såg inte rakt igenom en som vissa andra hundar kan göra när man försöker kommunicera. Han lyssnade och förstod. Detta vill jag i alla fall tro. Jag hinner inte komma längre idag men lovar att återkomma med mer om Poppy snart igen.

Sådär ja. Föga förvånande så ägnar jag nu ett till inlägg om detta. Jag har så fruktansvärt svårt att tänka ut vad jag ska köpa för julklapp till flickvännen i år. Jag behöver därför all hjälp jag kan få och det inkluderar även er, kompisar.  Så, var någonstans var vi förra gången? Jag lämnade er med tanken på huruvida en julklapp till min flickvän även kan vara en klapp till mig själv. Är det moraliskt försvarbart att införskaffa någonting till vårt kök när vi båda älskar att laga mat? Rent praktiskt borde det ju förstås vara det. Problemet är bara att jag är ganska säker på att hon köper någonting till mig som, så att säga, bara är till mig. Förra året fick jag 2 biljetter till en viktig fotbollsmatch och hon lät mig ta med en kompis – eftersom hon själv saknar intresset. Det är svårt att skaffa julklapp till min flickvän. Så är det varje år. Varje år står jag inför beslutet om vad jag ska köpa till min flickvän i julklapp och varje år är det oerhört svårt. Såhär har det sett ut tidigare år. Jag tänker att det i alla fall kan ge guidning åt era tips på julklapp till flickvän. 2017 Här var det lite speciellt. Vi var nämligen utomlands under ett par månader och hon fick se ett halsband som hon verkligen tyckte om. Saken är bara att halsbandet var, i västerländska mått, väldigt billigt. Att jag skulle köpa det till flickvännen i julklapp var självklart. Hon tog emot det med glädje men jag märkte att hon nog hade väntat sig mer. Och vem är väl jag att kritisera det. Hon hade själv sett halsbandet jag köpte till henne. Hon visste mycket väl vad det kostade och det var inte tillräckligt för julklapp till en flickvän, om man frågade henne. Jag fick lov att köpa fler saker när vi kom hem igen. Det gjorde jag så gärna! 2018 En helg i London. Det är väl inte så illa, eller hur? Julklappen till min flickvän under 2018 års jul var detta. Det var en himla fin upplevelse. Vi gick på West End och tittade på en musikal som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Det handlade i alla fall om hur USA bildades. Den var fantastisk och det var hela helgen. Vi var väldigt nöjda båda två. Hon säger fortfarande att detta är den bästa julklapp en flickvän kan få. Det sätter förstås ännu mer press inför årets julklapp till min flickvän. Vad ska jag skaffa? Har ni några vassa tips eller?

Hur mår dina hörlurar egentligen? Du kanske har hört skrapande ljud i dem, sladden är kanske avskavd och själva hörlurarna ser ut som någon kört en gräsklippare över dem. Det är förmodligen ditt eget fel som inte håller koll på hörlurarna när du klipper gräset eller matar krokodiler eller vad det är du gör.  Dina hörlurar har i alla fall sett sina bästa dagar nu, även om du fortfarande tycker de är bra, fyller sin funktion och så. För att inte tala om att du är van vid dina hörlurar och helt enkelt inte kan tänka dig några andra för att du är sentimental och tycker att det känns som om hörlurarna tittar ledset på dig varje gång du fönstershoppar nya modeller. Och det kanske de gör, det är svårt att veta då de inte har några ögon, så antagligen inbillar du dig bara. Men om du nu inte vore så sentimental så skulle du självklart leta efter ett par nya hörlurar, och du skulle vilja ha ett par som är bättre än de du haft, för det går ju alltid att hitta nåt bättre. Annars skulle konsumtionen inte öka och kapitalismen ha fel. Men vi lämnar den diskussionen för stunden, för den kommer nog inte välja några hörlurar åt dig, det får du vackert göra själv. Eller så ber du din kompis göra det åt dig, om du litar på hens smak gällande hörlurar och hens allmänna välvilja, vilket känns som ett ganska osäkert kort. Om vi nu har fastställt att du behöver ett par nya hörlurar, och att dina vänner är opålitliga, så är det dags för dig att bestämma dig för vilka hörlurar du ska ha. Vad är viktigt för dig gällande dina hörlurar? Bortsett från att du haft dem i hundra år och är obegripligt fäst vid dem då. Någonstans här har du en kravlista att utgå ifrån när du väljer hörlurar, så då kanske du tar och lägger undan de gamla hörlurarna så du får lite lugn och ro när du köper deras ersättare.

Det blev minst sagt en annorlunda sommar för mig. Det var visserligen tanken från första början. Knappast något som någon av er regelbundna läsare lyckats undvika i och för sig. Ni som läser mig mer sällan, eller kanske nu för första gången, vet kanske inte vad jag talar om. Därför ska jag dra en liten bakgrund: Jag var trött på vardagen hemma. Det rullade på och jag fick liksom ingen ro trots att framgången ändå fanns där. Jag bestämde mig för att göra ”något annat”. Vad detta egentligen skulle innebära stod ännu i stjärnorna. Fram till dess att en av er läsare sträckte ut en hjälpande hand. Detta något skulle bli fönsterbyte i Stockholm. Så skulle det alltså få bli. Jag skulle flytta till Stockholm och min nya bransch skulle bli fönsterbyte. Jag var både exalterad och nervös. Framförallt nervös om jag ska vara ärlig. Jag vill att ni ska veta hur obekväm jag var med sådana typer av jobb. När jag började jobbade med fönsterbyte i Stockholm hade jag aldrig jobbat fysiskt i hela mitt liv. Det mest fysiska jag gjort var att hämta kaffe i kaffeautomaten. Det är inte särskilt krävande. Annat var det när jag flyttade till Stockholm och började med fönsterbyte. Jodå, då fick man minsann ta i med hårdhandskarna. Jag tyckte mycket om jobbet redan direkt. En stor anledning till detta var Frida. Frida är nämligen läsaren av denna blogg som fick mig till Stockholm och som fick mig att börja med fönsterbyte. Det var nämligen så att hennes pappa driver en firma inom just det. När hon läste ett inlägg jag hade skrivit om att jag letade nytt hade han bokstavligt talat samma dag klargjort. ”Vi behöver fler folk, så är det bara”. Hon skrev omedelbart i kommentarsfältet och frågade mig rakt ut om jag ville jobba med fönsterbyte i Stockholm. Frågan kom så oerhört förvånande så jag var tvungen att fundera över svaret på en lång promenad. När jag kom tillbaka från promenaden slog jag upp datorn och svarade direkt. Ja, självklart ville jag komma till Stockholm och arbetade med fönsterbyten. Vad annars skulle jag göra? Jag hade ju trots allt alltid siktat på att hamna i huvudstaden. Det var något jag hade längtat efter sedan barnsben. Nu när jag har en sommar i staden med mig inser jag faktum: Även om jag inte kommer syssla med fönsterbyte på heltid så har Stockholm blivit min stad. Det är här jag ska vara nu. Så är det bara.

Nyligen har jag börjat umgås med folk som arbetar med fasadrenovering i Stockholm. Det är lite oväntat, skulle man väl lugnt kunna säga. Det konstigaste med allting, vet ni vad det är? Det är att dessa personer, de jag mött i Stockholm som arbetar med fasadrenovering, är oberoende av varandra. Är det inte helknasigt? Svaret på frågan är ”Jo, det är det” och här kommer berättelsen. Jag flyttade till huvudstadsregionen för ett drygt år sedan. Eller ja, särskilt drygt har det väl inte varit. Det har faktiskt varit väldigt kul. Det har dessutom hänt mycket. Förutom tre flyttar så har jag lärt känna många olika personer. Vissa av dem jobbar med fasadrenovering i Stockholm, men jag kommer till det. Det började med att jag träffade Marianne. Marianne var en arbetskollega till mig på banken. Hon jobbade alltså inte med fasadrenovering i Stockholm. Det gjorde däremot Mats. Han var hennes kompis, någon hon tydligen hade umgåtts med under lång tid. De var inget par. De var inte intresserade av varandra. De var bara två vänner som tyckte om varandras sällskap. Ja, och Mats arbetade alltså med fasadrenovering i Stockholm. Han var dessutom förbannat duktig, om man fick lita på honom själv vill säga. Månaderna gick och våren kom, som Gessle sjunger i ”Billy”. Jag gick på AW med ytterligare en nyfunnen vän. Denne vän hade med sig två kompisar, och en av dem jobbade med.. ja, vad tror ni? Ni har rätt. Fasadrenovering i Stockholm givetvis. Det fick mig att haja till. Jag menar, hur många kan egentligen jobba i Stockholm, med fasadrenovering, på samma gång? Jag frågade om han kände Mats men det gjorde han inte. De var på olika företag i olika delar av stan. Vi talade en stund om hans jobb, sedan om våra andras. Sedan avrundade vi kvällen. Jag vandrade hemåt till min, vid tillfället, nya lägenhet. Det gick ungefär 2 månader innan jag hängde på en annan vän på en AW. Den här gången var det betydligt fler som hade anslutit. Jag tittade över bordet när jag kom, viftade lite tramsigt med handen, lade den på bröstet och sa vad jag hette. Sedan satte jag mig ner där det fanns en ledig stol. Stolen stod mellan två personer. En av dem arbetade på ICA, lite längre bort på gatan. Han hade precis kommit därifrån. Den andra, vad tror ni att han arbetade med. Jag citerar: ”Jo, jag har gjort lite olika saker inom bygg. Jag började dock nyss jobba med fasadrenovering i Stockholm. Och ja – Han kände Mats!

Mitt första jobb efter gymnasiet skilde sig i ganska hög grad från mina vänners. Det är fortfarande många som blir förvånade när jag berättar att jag jobbade med hemstädning. Kanske inträffade samma reaktion hos några av er just nu? Det får ni gärna berätta om i kommentarsfältet. Så var det i alla fall. Hemstädning var mitt arbete. Det var mitt arbete i närmare 1 år innan jag valde att söka mig vidare. Jag tror att det tillslut landade på 11 månader och 13 dagar eller så. Överlag en väldigt fin tid i livet tycker jag. Jag gillade att arbeta med hemstädning. Människor var alltid så vänliga mot mig och jag fick gott om tid att söka vidare i mitt inre. Söka efter vad jag ville göra sedan. Det städföretag vars namn jag levererade hemstädning i var dessutom ett väldigt bra sådant. Det var bra förmåner och goda rutiner. Arbetskamraterna var kanon och jag trivdes alltid väldigt bra när jag gick till jobbet. Det är ju förstås ett stort plus för vilket arbete som helst. Oavsett om man arbetar med hemstädning eller ej. Nåväl, ni undrar förstås varför jag grottar ner mig i min karriär inom hemstädning just nu. Det är en rimlig fråga. Ni tänker att det måste vara många år sedan som jag var verksam. Det har ni alldeles rätt i. Det är nu 20 år och 2 månader sedan jag slutade arbeta med hemstädning. Tiden går, det gör den verkligen. Jag har bestämt mig för att tillåta mig att vara nostalgisk. Ni vet att jag inte har mycket över för att titta i backspegeln. Ni har till och med läst texter där jag hållit brandtal mot denna företeelse. Jag förstår att det framstår som något ambivalent, men så får det vara. Under de kommande veckorna kommer varje inlägg som jag lägger upp på tisdagar att handla om hemstädning. Eller ja, det kommer ju inte handla om hemstädning rent praktiskt. Jag tror inte att ni skulle bry er särskilt mycket om hur man på bästa sätt rengör en mopp. Det kommer att handla om min anställning inom hemstädning. Mitt liv inom denna bransch. Vad jag bär med mig. Vad jag överhuvudtaget minns av hemstädning. Det är vad det kommer att handla om. Förhoppningsvis kan det lära någon om någonting, eller åtminstone vara någorlunda underhållande. Det får mig att fundera över om det är någon av er läsare som arbetar med hemstädning. Hör gärna av er om så är fallet. Jag svarar som vanligt på alla kommentarer. Kram!

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg varav ringar följde på vattnet. Jag vet inte om jag använder uttrycket korrekt nu, men ni kommer förstå vad jag menar. Jag skrev då om min första tid inom fasadrenovering i Stockholm. Det fick mer uppmärksamhet än jag hade kunnat tro. Inte huvudsakligen på grund av fasadrenoveringen utan på grund av Stockholm. Jag har fått in massvis med frågor efter inlägget. Det har faktiskt kommit in så många att jag känner att det är onödigt att besvara dem privat. Jag tänkte därför presentera och besvara de frågor ni ställt i detta och nästkommande inlägg. Vi får se hur detta blir. Det ska sägas att de allra flesta som hört av sig skriver frågor som är mest intresserade av min situation. Är det stor skillnad att jobba med fasadrenovering i Stockholm än i södra Sverige? Ja, det är faktiskt en ordentligt stor skillnad. När jag jobbar med fasadrenovering i Stockholm känner jag att staden berättar saker för mig samtidigt. Det må låta flummigt men det är icke desto mindre sant. Jag säger förstås inte att det skulle vara brist på historia i söder men skillnaden är ändå påtaglig. Fasadrenovering i Stockholm är något annat. Förutom det faktum att det finns en större variation av byggnader så finns det förstås mer jobb. Fler fasader innebär fler jobb för oss som arbetar med fasadrenovering i Stockholm. Inget kan väl vara tydligare. Hur kom det sig att du började jobba med fasadrenovering i Stockholm? Det hela var faktiskt en slump. Jag var på besök i storstan med min sambo. Vi fick för oss att avvika från de mest turistiga gatorna. Det var då jag sprang på en gammal klasskompis hemifrån. Jag visste att han hade flyttat upp men jag hade nog inte sett honom på 15 år. Killen drev en firma inom fasadrenovering i Stockholm. Faktum är att han till och med sa att han drev Stockholms bästa firma inom fasadrenovering. Vilken slump. Jag hade nämligen fått reda på, bara 2 veckor tidigare, att jag eventuellt kunde komma att förlora mitt jobb. Det tog inte många sekunder innan han erbjöd mig att komma på intervju. Så blev det. Min sambo åkte hem på söndag, som planerat, men jag bokade ytterligare en natt på hotellet. Dagen därpå gick jag till kontoret där min gamla vän satt. Kontoret där Stockholms bästa firma inom fasadrenovering satt. Jag fick jobbet, och resten är historia.